Jesus Kristus: en solgud-hybrid.

Den viktigaste guden i Alexandria som man kan kalla för ‘’New York’’ under den antika världen var ‘’Serapis, även stavat Sarapis, den grekisk-egyptiska solens gudom som först möttes i Memphis, där hans kult firades i samband med den av den heliga egyptiska tjuren Apis (som kallades Osorapis när han dog). Han var alltså ursprungligen en gud för underjorden men återinfördes som en ny gudom med många helleniska aspekter av Ptolemaios I Soter (regerade 305–284 fvt), som centrerade dyrkan av gudomen i Alexandria.

‘’Serapeum i Alexandria var det största och mest kända av gudens tempel. Kultstatyn där representerade Serapis som en klädd och skäggig gestalt kungligt tronande, hans högra hand vilande på Cerberus (den trehövdade hunden som vaktar underjordens port), medan hans vänstra höll en upphöjd spira. Gradvis blev Serapis vördad inte bara som en solgud ("Zeus Serapis") utan också som en herre över helande och fertilitet.’’

(https://www.britannica.com/topic/Serapis)

Serapis var den hellenistiska formen av Osiris. ‘’Med sin (dvs Osiris) fru Isis och deras son Horus (i helleniserad form Harpokrates) vann Serapis en viktig plats i den grekiska världen. I sin beskrivning av Grekland från 200-talet e.Kr. noterar Pausanias två Serapeia på Acrocorinths sluttningar, ovanför den återuppbyggda romerska staden Korinth och en vid Copae i Boeotia.’’

(https://en.wikipedia.org/wiki/Mysteries_of_Isis)

Kopplingen mellan Logos och Serapis blir uppenbar när vi undersöker de attribut och symbolik som är förknippade med Serapis. Serapis representerade den gudomliga intelligens och ordning som är inneboende i kosmos, vilket är i linje med det grekiska konceptet Logos. ‘’Det grekiska ordet användes av nyplatonister i metafysiska och teologiska betydelser som involverade föreställningar om både "förnuft" och "ord" och plockades därefter upp av Nya testamentets författare.’’ (https://www.etymonline.com/search?q=logos)

Serapis var vördad som en gudom som förde båda kulturerna samman, förkroppsligade enhet och förnuft. Dessutom är modiusen på Serapis huvud en symbol för fertilitet och överflöd, som betonar den gudomliga ordningens roll för att upprätthålla liv och välstånd. Detta koncept är parallellt med den grekiska föreställningen om Logos som den vägledande principen som upprätthåller harmoni och balans i universum. Det är viktigt att notera att denna koppling kanske inte uttryckligen har formulerats i antika texter eller filosofier, men det blir uppenbart när man överväger den delade symboliken och attributen hos Serapis och begreppet Logos.

J.G.R Furlong konstaterar i hans bok Rivers Of Life, sida 505: ’’Enligt samma lärde författare verkar kristna tillåta att de tidigaste "frälsarens emblem var "den gode herden", "lammet" och "fisken", som alla är mycket serapiska idéer, och visar oss den otvivelaktiga källan till de två tidigare populära föreställningarna om Kristus, om inte så tydligt den sista; ty den talmudiska Messias betecknades ‘’Dag’’ eller Fisk, som den varelse som var mest helig för den Assyriska gudinnan, Venus-Urania, som i denna form gömde sig för arg Tyfon i Eufrat; av detta skäl sa kristna, liksom serapierna, att en ring inskriven med en delfin var en charm för att driva bort kolik, etc. ''

''Tusentals kristna antog också Egyptens grodasymbol, eftersom de sa att den ändras från sin märkliga fiskform till den av en fyrfotad, och de visade den därför med ormar på sina heliga talismaner och helgedomar och vid foten av den heliga palmen; de planterade också Serapian-korset på fisken, placerade en duva på varje arm av korset och skrev in ovanför och under namnet IHCOYC, eller Jesus i denna gamla form.’’

Det berättades om Serapis att han uttalade profetior och att han uppfyllde dom. Genom hans lidande återtogs alla som trodde på honom. Han utförde helandets mirakel, han gav syn åt blinda och han fick lama att gå.
(A Healing Touch for Empire: Vespasian's Wonders in Domitianic Rome)

När vi hör om dessa saker, då tänker vi automatiskt på Jesus i de kanoniska evangelierna men för 2000 år sedan skulle det inte vara fallet. Det fanns nämligen många berättelser om andra frälsargudar som dog och återuppstod.

Abbaxen eller ''biskoparna av chrestus'' troddes vara genomsyrade av hans gåva av helande. Dess ledare kallades ‘’Kristi biskopar’’ och de började sjunga sin tillbedjan långt innan Jesus från Nasaret ens existerade. När de sjöng sina psalmer sjöng de dem till sin frälsargud ‘’Serapis Christ.’’ Genom hela den antika världen strömmade människor till det lokala Serapeum ‘’templet till Serapis’’ för att bota sin sjukdom genom handpåläggning, förutse framtiden genom Serapis orakel. Intressant nog så finns det ett brev som skrevs runt 125 ev.t, mellan kejsaren Hadrian och Servius som var är en högt uppsatt romersk prefekt i Egypten. Detta brev styrker idén om att likheten mellan den tidiga kristendomen och Serapiskulten under andra århundradet, var så uppenbar att till och med kejsaren Hadrianus av Rom blandade ihop dom….

I Witnesses to the Historicity of Jesus sida 52 presenterar Dr. Arthur Drews detta Hadrian-Servius-brev som delvis säger:

"Där [i Egypten] finns det kristna som dyrkar Serapis och vissa, som själva kallar sig för Kristi biskopar, hävdar att de står guden Serapis väldigt nära. De som tillber Serapis är Chrestians, och de som kallar sig Chrestus präster är hängivna Serapis. Det finns inte en överstepräst bland judarna, en samarit eller en präst i Chrestus som inte är matematiker, spåman eller kvacksalvare. Även patriarken, när han reser till Egypten, tvingas av vissa att dyrka Serapis, av andra att dyrka Chrestus.’’

Helena Petrovna Blavatsky en ledande ockult forskare på 1800talet ansåg att Chrestos var den ursprungliga, gnostiska, beteckningen på Kristus och att ordet "lånats direkt från hedningarnas tempelterminologi”. Så när Suetonius skriver ‘’föranledda av krestus’’ och när Tacitus skriver om att Krestiani blev anklagade för att ha startat branden i Rom, kan det betyda att dessa judar som han pratar om föranleddes av ‘’Krestus Serapis?’’ Se mitt föredrag #3 Kristendomens historia: Sanningen om den historiska Jesus och gnostikerna.)

Serapiska tempel hittades i så långt avlägsna länder som Storbritannien i väster, bortom parthiska gränsen och vissa författare hävdar att man så långt bort som Indien och västra Kina kunde hitta serapiska tempel.

I C. W. King's bok Gnostics and Their Remains. "Det råder ingen tvekan om att Serapis huvud, markerat som ansiktet är av en stor och eftertänksam majestät, denna avbildning gav den första idén till de konventionella porträtten av Frälsaren. De första konvertitens judiska fördomar var så kraftfulla, att vi kan vara säkra på att det säkert inte gjordes något försök att avbilda hans ansikte, förrän några generationer efter att alla som hade sett den liknelsen på jorden hade gått bort.”

Den tidigaste avbildningen av Jesus 400 ev.t.

En avbildning av Serapis under samma period.

Dr Alan Snow som är en ledande expert på dödahavsrullarna har det här och säga om Jesus existens och kopplingarna till guden Serapis ‘’Min personliga känsla är att han (Jesus) är helt fiktiv. Han är en återskapelse av Serapis (den tidigaste gnostiska frälsargestalten) i Egypten.’’

Vissa symboler och ikonografi som Gnostikerna använde förknippades med Isis-kulten, såsom ankh, symbolen för livet och den bevingade solskivan, delar likheter med gnostiska visuella representationer.

Manly P Hall i hans bok Secret Teachings of All Ages, sida 29, berättar en intressant historia om kopplingen mellan Serapis och Jesus. ‘’År 385 e.Kr. utfärdade Theodosius, den blivande utrotaren av hednisk filosofi, sitt minnesvärda påbud De Idolo Serapidis Diruendo. När de kristna soldaterna, i lydnad mot denna order, gick in i Serapeum i Alexandria för att förstöra bilden av Serapis som stått där i århundraden, så stor var deras vördnad för guden att de inte vågade röra statyn för att inte marken skulle öppna sig under deras fötter och uppsluka dem. Till slut, övervinner de sin rädsla, rev de statyn, plundrade byggnaden och slutligen brände de som en passande kulmen till deras brott det magnifika biblioteket som var inrymt i de höga lägenheterna i Serapeum. Flera författare har antecknat det anmärkningsvärda faktum att kristna symboler hittades i de förstörda grunderna till detta hedniska tempel. Sokrates, en kyrkohistoriker från det femte århundradet, förklarade att efter att de fromma kristna hade raserat Serapeum i Alexandria och spridit de demoner som bodde där under gudarnas täckmantel, fann de Kristi monogram under grunden!’’

En av de viktigaste kristna symbolerna ‘’Kristus Monogram’’ kan härledas tillbaka till solguden Serapis.

‘’De tidiga kristna anklagades av sina motståndare för att vara en soldyrkarsekt. (Bonwick, Egyptian Belief, sida 283).

Hjältens resa

Hjärtat i hjältemytologin är konceptet med Hjältens resa, en narrativ ram som utvecklades berömt av Joseph Campbell i hans bok "Hjälten med tusen ansikten". Enligt denna ram ger sig hjältar ut på ett transformativt äventyr fyllt av utmaningar, självupptäckt och i slutändan en återkomst med nyvunnen visdom och gåvor att dela med sina samhällen.
Hjältemytologi är ett återkommande tema i kulturer runt om i världen, från antika grekiska och romerska legender till ursprungsberättelser om Nordamerika och Afrika. Kärnan i dessa myter är hjältens resa – ett transformativt äventyr som ofta innebär att möta prövningar, övervinna utmaningar och i slutändan uppnå stora bedrifter. Det är berättelsen om personlig tillväxt och det godas triumf över det onda.

Lord Raglan utvecklade 1936 en 22-punkts mytritualistisk hjältearketyp för att redogöra för vanliga mönster i indoeuropeiska kulturer för hjältetraditioner:

1. Mamma är en kunglig jungfru.
2. Far är en kung.
3. Pappa ofta nära släkting till mamma.
4. Ovanlig befruktning.
5. Hjälte som sägs vara Guds son.
6. Försök att döda hjälte som spädbarn, ofta av far eller morfar.
7. Hjälte blev livlig som barn.
8. Uppfostrad av fosterföräldrar i ett avlägset land.
9. Inga detaljer om barndomen.
10. Återvänder eller går till framtida kungarike..
11. Är segrare över kung, jätte, drake eller vilddjur.
12. Gifter sig med en prinsessa (ofta dotter till föregångaren).
13. Blir kung.
14. Under en tid regerar han händelselöst.
15. Han föreskriver lagar.
16. Senare förlorar gunst hos gudar eller hans undersåtar.
17. Driven från tron och stad.
18. Möter med mystisk död.
19. Ofta på toppen av en kulle.
20. Hans barn, om några, efterträder honom inte.
21. Hans kropp är inte begravd.
22. Har en eller flera heliga gravar eller gravar.

Hjältekultarketypens inflytande på den tidiga kristendomen är tydligt i skildringen av Jesus som en gudomlig, mirakelverkande gestalt som förmedlar läror och i slutändan offrar sig själv för mänsklighetens frälsning. Femton av tjugotvå grundläggande principer kan härledas direkt till Jesus historien i evangelierna. Dessa element resonerar med hjältekulttraditionen och kan ha bidragit till kristendomens spridning och tilltal under dess första år.

Hjältekultens universella teman om gudomligt ursprung, extraordinära förmågor, vägledning, uppoffringar och återlösning ger en lins genom vilken vi bättre kan förstå Jesu liv och lära i evangelierna. Kopplingarna mellan Jesus och hjältekultens arketyp understryker den bestående kraften och resonansen i hans berättelse i det bredare sammanhanget av världsmytologi och religiösa traditioner.

Astroteologi, å andra sidan, är studiet av den teologiska eller religiösa betydelsen av stjärnorna, planeterna och himmelska händelser. Detta studieområde korsar ofta mytologin, eftersom himlakroppar och deras rörelser har spelat en avgörande roll för att forma olika kulturers berättelser. Solen, som den centrala och mest synliga himlakroppen på vår himmel, är ett nyckelelement i hjältemytologin. Dess dagliga uppgång och inställning symboliserar hjältens födelse och död eller uppståndelse.

Zodiaken, med sina tolv stjärnbilder, är intimt hopkopplad till hjältemytologin. Varje stjärntecken representerar en unik uppsättning egenskaper, utmaningar och möjligheter, ungefär som stadierna av hjältens resa. Faktum är att många hjälteberättelser kan kartläggas på zodiakens tolv divisioner, där varje konstellation symboliserar en annan fas av hjältens strävan. Kopplingen mellan hjältekulter och astroteologi blir uppenbar när vi undersöker hur många legendariska hjältar som var nära knutna till himmelsk symbolik. De himmelska hjältarna, som de kan kallas, hade ofta attribut eller berättelser som speglade himlafenomen.

Perseus: Hjälten Perseus är känd för sitt dödande av Medusa och sin räddning av prinsessan Andromeda. Både Perseus och Andromeda är konstellationer på natthimlen, och deras berättelser är intrikat kopplade till himmelska föremål och händelser.

Orion: Den mäktiga jägaren Orion är ett annat exempel. Hans skildring på himlen som stjärnbilden Orion speglar nära hans mytiska berättelse och äventyr. Många forntida kulturer vördade Orion som en betydande himmelsk figur.

Hercules: Som tidigare nämnts, är Hercules, symbolen för en hjältekultfigur, ofta förknippad med Herkules Labours, som motsvarar himmelska konstellationer. Hans berättelse speglar solens resa genom zodiaken.

Edward Carpenter i hans bok: Pagan and Christian Creeds: Their Origin and Meaning sida 48-50 konstaterar att. ‘’…Herkules arbete som främst intresserar oss är: (1) tillfångatagandet av tjuren, (2) slakten av lejonet, (3) förstörelsen av hydran, (4) av galten, (5) reningen av Augeas stall, (6) nedstigningen till Hades och tämjandet av Cerberus. Den första av dessa är i linje med den Mithraiska erövringen av tjuren; Lejonet är naturligtvis en av zodiakens mest framstående konstellationer, och dess erövring är uppenbarligen ett verk av en mänsklighetens Frälsare; medan de fyra sista arbetena förbinder sig mycket naturligt med solkonflikten på vintern mot mörkrets makter. Galten (4) har vi redan sett som bilden av Typhon, mörkrets furste; Hydran (3) sades vara avkomma till Typhon; nedstigningen till Hades (6) allmänt förknippad med Herkules kamp med och seger över döden – länkar vidare till solens nedgång i underjorden och dess långa och tveksamma strid med vinterns krafter; och rensningen av Augeas stall (5) har samma betydelse. Det verkar faktiskt som att stallen i Augeas var ett annat namn för tecknet på Stenbocken som solen passerar genom vid vintersolståndet – stallet är naturligtvis en underjordisk kammare – och myten var att där, i detta lägsta område och bakvatten av ekliptikan samlades alla malariska och onda influenser från himlen, och solguden kom för att tvätta bort dem (december var höjden av regnperioden i Judeen) och rena året mot dess återfödelse. Man bör inte heller glömma att Herkules redan som barn i vaggan dödade två ormar som skickades för att förstöra honom – ormen och skorpionen som höstkonstellationer som alltid föreställer sig som solgudens fiender – som kan jämföras med den makt som ges till hans lärjungar. av Jesus ”att trampa på ormar och skorpioner”. Herkules också som solgud jämför nyfiket med Simson...men vi behöver inte uppehålla oss vid alla de utarbetade analogier som har spårats mellan dessa två hjältar….’'

I det gamla Egypten spelade solen en central roll i religiösa och kulturella övertygelser. Ra, solguden, ansågs vara den mäktigaste och mest betydelsefulla gudomen i detta sammanhang. Harpokrates, som är en form av Horus, är naturligt hopkopplad till solen eftersom Horus ofta förknippades med solens dagliga resa över himlen. Harpokrates som ‘’är en gud som övertogs av grekerna från Egypten där Harpokrates var barnvarianten av guden Horus.’’ (https://sv.wikipedia.org/wiki/Harpokrates)

Harpokrates gest med fingret mot läpparna spelade också en avgörande roll i symboliken för Isis-kulten. Denna gest betecknade hemlighetsmakeri och vikten av att hålla vissa gudomliga mysterier gömda för de oinvigda. Det förstärkte idén att endast de som initierats i kulten till fullo kunde förstå de djupare andliga sanningar och upplevelser som erbjuds av Isis och Harpokrates. Bilden av den unga gudomen med fingret mot läpparna kan symbolisera tystnaden och mysteriet i de tidiga gryningen när världen fortfarande vaknar och solen föds på nytt. ‘’Samma gud i mellanstadiet mellan barn (Harpokrates) och vuxen (Horus) betecknades även som Harsiesis.’’ (https://sv.wikipedia.org/wiki/Harpokrates)

‘’I den alexandrinska och romerska förnyade modet för de grekisk-romerska mysterierna vid millennieskiftet in i den vanliga eran - mysteriekulter hade redan funnits i århundraden - blev dyrkan av Horus vida utbredd, kopplad till hans mor Isis och hans far Serapis. På detta sätt personifierar Harpokrates, barnet Horus, den nyfödda solen varje dag, vintersolens första styrka och även bilden av tidig vegetation.’’ (https://www.wikiwand.com/en/Harpocrates)

Lord Raglans 22 poäng i Horus sammanhang

#1. Hjältens mor är en kunglig jungfru: I myten om Horus är hans mor, Isis, en mäktig och vördad gudinna, ofta avbildad som en jungfru. Även om hon inte är en mänsklig kunglig, är hennes gudomliga status lika med kungligheter i samband med egyptisk mytologi.

#2. Hans far är en kung: Horus far, Osiris, är en gudomlig kung, som förkroppsligar denna egenskap.

#3. Hjältens befruktning är ovanlig: Horus befruktning, efter uppståndelsen av hans far Osiris, är verkligen ovanlig, och betonar den gudomliga naturen i hans födelse.

#4. Ett försök görs att döda hjälten i barndomen: Horus barndom präglas av en obeveklig jakt av hans farbror, Set, som försökte döda honom. Detta utgör ett betydande hot mot hjältens liv.

#5. Han föds upp av fosterföräldrar: Horus föds upp av sin mor, Isis, och hennes syster, Nephthys, efter hans födelse. Detta representerar ett gemensamt inslag i många hjältemyter.

#6. Det finns ett hot mot hjältens liv som barn: När Horus växer fortsätter Sets försök att skada honom, vilket visar en pågående fara för hjältens liv.

#7. Hjältens speciella gunsttecken: I Horus fall spelar hans gudomliga härstamning och skyddet av gudinnorna en betydande roll för att markera honom som gynnad.

#8. Hjälten bevisar sitt värde tidigt: Som ung gudom engagerar Horus sig i olika konfrontationer med Set och visar sin tapperhet.

#9. Hjälten får sin uppmaning till äventyr: Horus uppdrag drivs av hans önskan att hämnas sin fars död och återta Egyptens tron.

#10. Hjälten går på en resa eller uppdrag: Horus ger sig ut på ett uppdrag för att samla supportrar och konfrontera Set.

#11. Hjälten har följeslagare: Under hela sin resa får Horus sällskap av olika gudomliga varelser som hjälper honom.

#12. Hjälten övervinner tröskelväktaren: I sitt uppdrag konfronterar Horus olika motståndare, inklusive Set, som representerar tröskelväktaren.

#13. Hjälten får ett magiskt föremål eller förmåga: Horus får gudomliga vapen och välsignelser från gudarna för att hjälpa honom i hans strävan.

#14. The Hero Faces Supernatural Enemies: Set och andra övernaturliga varelser fungerar som antagonister i Horus berättelse.

#15. Hjälten genomgår ett heligt äktenskap eller nedstigning till underjorden: Myten om Horus inkluderar element av heligt äktenskap och hans resa till underjorden, som symboliserar transformativa upplevelser.

#16. Hjälten blir förrådd eller övergiven: Horus upplever svek när hans farbror Set försöker undergräva sitt anspråk på tronen.

#17. Hjälten står inför en stor prövning: Horus strider med Set och hans anspråk på tronen representerar betydande prövningar.

#18. Hjälten är sårad eller lemlästad: I sina konflikter med Set får Horus skador som han måste övervinna.

#19. The Hero Dies: Myten om Horus innehåller teman om död och uppståndelse, som symboliserar en cykel av liv och död.

#20. Hjälten återlöses eller återuppstår: Horus övervinner slutligen döden och går segrande ut.

#21. Hjälten uppnår sitt mål: Horus hämnas framgångsrikt på sin far och blir den rättmätige härskaren över Egypten.

#22. Hjälten blir en gudomlig kung: Till slut går Horus upp till Egyptens tron och fullföljer sitt öde som en gudomlig kung.

Slutsats

Horus, i sammanhanget av Lord Raglans 22 Points of Hero Myths, framstår som en framstående hjältefigur i egyptisk mytologi. Hans berättelse omfattar många av de klassiska kännetecknen och prövningarna som finns i hjältemyter från olika kulturer, vilket visar den bestående dragningskraften hos heroiska berättelser som överskrider tid och geografi. Horus förblir en ikonisk representation av hjältens resa, fylld med symboliken och betydelsen av forntida egyptisk tro.

Dessa religösa koncept som kan härledas till hjältekultarektypen har sitt ursprung primärt ur det astroteologiska religionerna. Jesus-karaktären är också på ett grundläggande sätt associerad till Osiris-Serapis-Horus-Harpokrates-Hereises. Kristendomens hjälte och frälsare, är en mytisk solgud-hybrid; eller som Thomas Paine en av grundlagsfäderna i USA sade att: "...den kristna religionen är en parodi på dyrkan av solen, där de sätter en man som de kallar Kristus, i stället för solen, och tillber honom med samma tillbedjan som ursprungligen gavs till solen…”

(The Theological Works of Thomas Paine, sida. 283.)

@metasophical